Att försöka duger. Ett ordspråk som förföljt mig genom livet.
Att försöka duger… att försöka duger.
Jag försöker alltid intala just att försöka duger, stämmer det verkligen?
Duger jag som jag är eller är det något som en livscoach hamrar in i huvudet på en?
Allt jag egentligen vill är att känna att jag duger. Jag duger som jag är. När mitt självförtroende har nått sin topp.
När jag strosar runt på gatorna i Stockholm.
I vissa fall intalar jag mig själv att jag duger.
Den där gången jag plockade ur diskmaskinen. När kollegorna försökt ignorera att diskmaskinen är klar och berget av disk växer och växer, precis som ogräs.
Det är då jag känner att jag duger.
När jag gjorde min föreställning, när jag fick beröm och när jag väl gjorde något som ingen annan vågat eller gjort.
Då känner jag att jag duger.
I andra fall känns det som att jag inte duger. Jag duger inte som pojkvän, om jag ändå var någons pojkvän. Jag duger inte som son, jag duger inte som farbror, jag duger inte som barnbarn och ibland tänker jag att jag inte duger som mig själv.
Vem är jag att skriva detta inlägg egentligen? Vem är jag att klaga?
En kille, 23 år. Jag är ung, jag vet.
Ja jag har tid. Men jag vill fylla min tid med något värdefullt och jag vill fylla min tid med att känna att jag duger. När ska man börja? hur ska man börja? Hur fan gör man helt enkelt?
När man diskuterar kärlek med vänner,familj,kollegor så kommer alltid kommentaren
– ”Du är ung, kärleken kommer när du minst anar det”
Ja, det kommer när jag minst anar det.
Ibland brukar jag fantisera om det, det ser ut så här:
Det ringer på dörren. Dörrklockan bara skriker ut sin gälla signal.
Jag hoppar upp från soffan.
– Men herre gud, jag har bara t-shirt och kalsonger på mig (det brukar jag ha på mig när jag är ensam hemma, så inget konstigt med det).
Jag letar med stress efter några byxor. Det blekta håret, som jag blekte en grad för hårt när jag bara skulle färga utväxten, ligger som en yllemössa på huvudet. Jag springer nästan i slowmotion och hinner kolla mig snabbt i spegeln och se om någon mat har fastnat mellan tänderna. Jag öppnar dörren.
Där står en karl. Helt spritt språngande naken. Ja eller… Självklart har en fin röd rosett som täcker hela härligheten.
Och jag tänker ” Plötsligt händer det”.
Han bär mig ut till en vit limousin och vi åker till kyrka, gifter oss, åker på smekmånad och helt plötsligt har 60 år gått och där sitter jag ensam igen.
Vad som hände med karln, det är fortfarande oklart.
Antingen hittade han en annan eller så har han dött. Vem vet, får arbeta på den delen lite mer.
