När jag var liten kunde jag längta efter att bli äldre, att bli vuxen.
Jag trodde livet skulle bli perfekt när jag fick bestämma över mig själv,
gå min egna väg och kunna välja vilket jobb som helst.
Vilket skämt, vad fel man hade.
Lite fakta från en som förnekar att man blivit vuxen.
1. Shampooflaskor fyller inte på sig själva.
Helt plötsligt står du där i duschen och det enda du får är en liten liten shampooklick som knappt räcker till hårstråna som man har på sina tår. Ja men vad gör man, jo man försöker rationera ut denna lilla lilla shampooklick ut över hela håret.
2. Toalettpappret fyller heller inte på sig själv.
Just när toalettpappret är slut just då, ja då ska du bappa, bajsa, göra number 2.
Man letar högt och lågt, över allt i lägenheten, efter toalettpapper men tillslut får du nöja dig med hushållspapper, som inte är mjukt, och som river upp hela arslet så man blir skinnflådd.
3. Absolut att du får välja vad du själv vill plugga och vilka jobb du vill söka men den här beslutsångesten som kommer. Tvivlet på sig själv att inte våga och våga testa är något som förföljer mig.
Sen har vi kanske den viktigaste punkten.
Punkt nummer fyra:
Du får ingen guldstjärna längre. Så fort du gjort någonting bra så är det ingen som sätter en guldstjärna i din bok längre. Känns ganska löjligt att egentligen ta upp detta.
Kanske för att jag just är född under det ljuva 90-talet. Kanske just för jag är en nittiotalist.
Jag läste för ett tag sen en artikel om just oss nittiotalister, att vi vill ha beröm för det vi gör, mer än några andra. Jag skäms heller inte över att erkänna att jag behöver beröm.
Alla behöver beröm. Så fort jag ser någon på jobbet göra något bra ger jag ge beröm, peppa personerna till att bli bättre.
Tyvärr är det inget jag själv fått från mina förra arbetsplatser.
Jag tycker faktist det är ett problem när varken chef eller kollegor kan ge beröm.
Speciellt när du sitter i en chefposition och ej kan ge beröm eller se vad personen har presterar, för att sedan sätta lön och löneförhöjningar på personens jobb.
Det handlar nog mer saker än om en guldstjärna.
För mig handlar det väl mer och mer om att alltid ta vara på varandra, kollegor, medmänniskor, familj och vänner.
